”Jag arbetar som ett slags bildarkeolog, letar och skrapar i minnesfragment, tills det börjar likna något som jag tycker mig ha sett och upplevt. Livskraft fascinerar mig, och jag är i första hand intresserad av att se, lyssna, förstå och påstå. För mig innehåller bra konst energi, baserad på närvaro och personlighet, ett resultat av att utövaren bottnar i sitt eget uttryck och just där hittar sitt konstnärliga DNA. När vi ser konst svarar vi ofta ja eller nej. I båda fallen är det fråga om kommunikation. Skräcken däremot, allmänmänskligt och inom konst, är likgiltighet. Låt oss undvika den!”

”I work as a kind of image archaeologist, searching and scraping in my memory fragments until it starts to resemble something that I think I have seen or experienced. Vitality has always fascinated me, and I am first of all interested to see, listen, understand and suggest. For me good art contains energy, based on active presence and personality, as a result of that the practitioner being genuinely true in his own expression and confident about his artistic DNA. When we look at art our immediate feeling will be a yes or no. In both cases there is a communication. The horror however, humanly and within art, is indifference. Let us avoid that!”

/Björn Krestesen



Samtal (Utdrag ur boken Konstnären Björn Krestesen - 2011)

Ingmar Simonsson: Vi bör nog börja vårt samtal med den för en konstbok högst ovanliga framsidan utan bild av ett konstverk, och istället ett blad med texten: ”Denna bild är stulen”.

Björn Krestesen: Ja, dagen efter vernissagen på Galleri Bergman på Karlavägen i Stockholm 1997 ringde någon från galleriet och sa att tre målningar var stulna. Jag trodde först att det var ett skämt, men när jag kom dit hade galleristen skrivit ut tre A4-blad med texten ”Denna bild är stulen” och satt upp dem med häftstift där tavlorna hängt.

I.S.: Varför var just de tre stulna? Var det något särskilt med just de tre målningarna? Var de tre dyrast, eller?

B.K.: Två av dem var sålda på vernissagedagen, vilket tjuvarna kunde se, då det sätts röda prickar invid dem. Och de trodde kanske att de skulle kunna sälja dem vidare. Priset då var väl 25.000 – 30.000 styck. Försäkringen täckte den ekonomiska förlusten, men jag kände mig mentalt tillplattad. De bilderna var viktiga för mig! Ett par av dem var nyckelbilder, som jag skulle kunnat få barn med. Flera av mina kollegor sa också på vernissagen att de pekade framåt, att det fanns möjlighet till en serie bilder.

I.S.: Du hade inte fotograferat dem inför vernissagen?

B.K.: Nej, det blev traumatiskt. Och sen blev stölden omnämnd i någon kvällstidning också. När jag efter det kom till ett annat galleri så gratulerade den galleristen mig, tyckte att det var jättebra reklam för min utställning. Gratulerade mig till att ha blivit bestulen!

I.S.: Det finns visst olika synsätt på saker och ting, utifrån skilda perspektiv. Men du har inte heller kunnat återskapa de tre bilderna?

B.K.: Det går inte att återskapa något som redan är gjort, men jag vill verkligen komma åt de bilderna och under senare tid har det dykt upp delar av dem. Framsidan säger också: Du kan inte se just den bilden, för den är borta! Stulen – juridiskt sett, och fysiskt borta.

I.S.: Hur känner du då för målningar som du sålt? De är väl också i viss mening ”borta”?

B.K.: De målningar som är sålda är ju också ”stulna”, även om de lever kvar i mig, som känslo- och bildminnen. När det gäller litografier och andra grafiska verk sparar jag alltid ett exemplar av serien. En annan sida av saken är att bilderna jag gör är ju alla besjälade från konsthistorien – jag läste konsthistoria 1970-72 vid Stockholms universitet – och bilder jag ser omkring mig.

I.S.: Till en början ”lånar” väl många från tidigare konstnärers verk eller imiterar och gör något snarlikt, innan de blir inspirerade till att hitta sina egna konstnärliga uttryck.

B.K.: I början får du inte vara rädd för att vila i en mästares famn, tills du är färdig att klippa av navelsträngen och ge uttryck för ditt eget DNA.

I.S.: Förebilder har betydelse, i mer än en bemärkelse. Din far, Tom Krestesen, är konstnär, vilket även din farfar var. Din pappa har ju bland annat varit upptagen av att skildra ondskan i sitt måleri, jag minns bilder med uttryck av hur en del människor ruttnar inifrån. Hur var det med din farfars konstvärld?

B.K.: Han hette Christian Vestergaard Christensen, signerade målningarna Kresten Krestesen. Frisör från början, målade jylländska landskap på fritiden innan han sålde frisörsalongen och blev konstnär helt och hållet. Han var bland annat inspirerad av Hammershøis måleri.

I.S.: Men Vilhelm Hammershøi målade ju stämningsfyllda rumsliga interiörer som utstrålar tystnad och stillhet, som om tiden står stilla i dem. Han var i sin tur troligen influerad av den nederländske målaren Jan Vermeers stilla och längtansfyllda rumsliga interiörer. Det finns en blå färg jag förknippar med Vermeer, dessutom några otroligt välgjorda utsikter.

B.K.: Det går att översätta rumsliga interiörers stämningar till landskapsmåleri.

I.S.: Jovisst, minns nu också att jag sett några landskapsmålningar av Hammershøi, en var väl en landsväg med pilallé, i en begränsad färgskala. En annan var nog en vinterväg, med vit snö och en mörk väg omgiven av kala träd. Andra målningar jag sett är som rumsliga existensbilder, med dämpat ljus och nyansrik gråskala. Och rum heter ju værelse på danska.

B.K.: Dessutom spelade farfar fiol, så pappa fick också med sig hela den klassiska musiken. Farfar blev bara 49 år. Innan jag själv bestämde mig för att bli konstnär och sökte in på Konstakademien ville jag bland annat bli barnmorska. Jag var med om 93 förlossningar, också det var på liv och död, men i mer bokstavlig bemärkelse.

...